MITT ÄLSKADE HÅR LOSSNAR - IGEN!!!

 Jag kan inte sluta gråta.

Står i köket och min man kommer ut och säger "vad mycket småhår du har på tröjan".

Då tar jag tag i håret mitt på huvudet lite försiktigt. Ser hur mycket hår jag får mellan fingrarna.

Drar och drar. Lägger allt på arbetsbänken.

Det blir en hel hög.

Känns inte alls när stråna lossnar.

Tänk första gången när jag hade långt hår. Då syntes stråna mer när de lossnade.

---------------------------------

Här är vänster sida.

Min blonda sida.

Höger sida, den mörka, har mer hår.

Baktill börjar det lossna mer neråt nacken.

Vid nacken är det tjockt och mörkt forfarande. 

Mitt uppe på huvudet har jag en liten tuppkam.

På var sida om den växer små små ljusa strån. Men de vill inte bli långa.

Lossnar och växer någon mm igen.

Varje morgon när jag tvättar ansiktet tvättar jag huvudet också.

Blöter in allt hår och torkar sen med en handduk över handfatet.

Då lossnar alla strån.

Jag gör så varje morgon nu, allt för att slippa se alla strån på mina kläder och på soffan.

Små korta ljusa lyser de upp, och gör så ont!

Gnugga med handduken, gärna lite hårt. För allt som är loss ska bort ändå.

Vill det växa så sitter det fast.

Det har jag lärt mig nu.

Första gången ville jag inte röra stråna.

Sitt kvar var min enda tanke.

Men de dog ju. Såg livlösa ut och blev som shinto.

Bättre att hjälpa till med handduken nu.

Jävla skitsjukdom!!!

Bara jag varit till min frisör med nya peruken ska jag raka av mig allt hår.

Vill använda min dyra fina peruk från FreedomWigs. Den som sitter med vakuum. Som jag känner mig säker i. 

Och som alla säger att jag är så snygg i.

Nu är självkänslan i botten.

Jag vill knappt gå ut.

Stressad över håret till max!!!

Här är ett foto från en sommarkväll 2015, på klipporna med ost, kex och vin.

Håret bara satt där. Ingen tanke på att ens göra nåt åt det efter ett kvällsdopp...

Så enkelt allt var då.

JÄKLA MINIHUVUD!!!

Lycklig knallar jag iväg till min frisör.

Den nya måttbeställda ska provas och klippas in.

OJ! En Kristina Lugn tittar på mig från spegeln.

Men kan ni tänka er. Trots konstens alla regler. Mätande och måttat. Så är den för stor. Igen!!!

Varför i hela världen föddes jag med så litet huvud???

Då jag fick prova denna peruk, en barnperuk, satt den perfekt. Lite hårt kanske.

Både Therese, min frisör, och jag var överlyckliga. En peruk som passar på mig!!!

Vi har slitit i över 2 år nu med att få till en som passar mig.

Tyvärr är denna för stor. Den står ut vid tinningarna. Trots att Therese böjer in peruken där.

I nacken är den också för stor. Och i pannan. NEJ! Vad händer??

Hon förstår ingenting.

Berättar om en annan tjej som råkat ut för samma sak. Och hon hade ändå testat hättan innan håret syddes på.

Jag måttade min V-hair efter mitt förra besök hos frisören och ändrade måttet över öronen, där den förra klämde.

Där sitter den bra nu, i alla fall.

Therese börjar klippa i nacken. Jag vill, efter mycket tänkande, ha den mycket kortare. 

Då peruken har långt hår fastnar den bakom ryggen i soffan och i bilen och då jag ska böja mig fram rycks peruken bakåt.

Nu vill jag ändra. Lite vårfrisyr. Nytt år, nytt hår.

Hon klipper och klipper. Skär och tunnar ut.

På golvet växer en hög med brunt fint hår.

Endast 170 kr betalar jag för denna. Äkta hår.

Och så klipps halva peruken bort.

Men det är mitt val, min peruk.

Jag funderar över varför den blev för stor.

Föreslår att de borde göra 2 kilar som kan värmas för att anpassa peruken både utåt och inåt.

Therese ska försöka komma ihåg det till nästa träff med Carl M Lundh.

Det byggs och hamras i salongen på USÖ.

Nya större lokaler ska det bli. Men nu får jag sitta i en korridor där de provisoriskt har perukrummet under ombyggnationen. 

Jag har denna gång valt en helt rak peruk.

Inget självfall som jag är van vid.

Även min Freedom Wig blir så lätt tovig.

Så nu får vi se hur jag ska trivas.

Therese lockar till den efter att ha lagt på värmeskydd.

Sprayar för att frisyren ska hålla under den blåsiga promenaden hem.

5 tejpbitar måste hon sätta in för att peruken ska hållas på plats.

Jag som trodde jag skulle slippa tejp...

Tål ingen av de toupétejper som finns.

Tål ju inte ens plåster.

Får eksem av det.

Så en peruk där håret kan växa under. En peruk som sitter hårt.

Den drömmen gick i spillo.

Therese funderar på om hon kan sy in den lite...men först ska jag hem och prova för att testa.

På hemvägen blåser det enormt, så jag tar på mig luvan.

Detta får peruken att röra på sig.

Tejpen sitter fast i mitt hår.

I luggen rör sig peruken fram och tillbaka och jag får hela luggen i ögonen. 

Väl hemma provar jag att sätta upp håret lite. 

Tar sidhåret bakåt med en klämma. Det känns och ser jättebra ut.

Hellugg är ju inte jag. Men färgen känns så himla bra.

Jag får kämpa med att göra en liten snedlugg. Det har jag lyckats med förut.

På kvällen när jag ska ta av mig den skriker jag av smärta. Jag gråter hysteriskt.

Så ont gör det när tejpen fastnat i mitt hår.

Min man får inte röra den. Själv klarar jag inte att ta av den.

Så vi går in i badrummet och dränker in tejpbitarna med vatten och lite lite i taget lossnar de.

Dock har en tejpbit fastnat rejält i håret. Vikt in sig.  Så fort min man tog tag i den rann tårarna.

Jag trodde jag skulle få klippa bort den.

Min hårbotten smärtar enormt och tillslut är tejpbiten borta.

Så även all mascara. 

Aldrig att jag tar på mig denna igen!!!!

Varför kan vissa klicka hem en peruk från Wish och den bara passar direkt.

De ser så snygga ut utan att behövt sy eller klippa in den.

Ja, jag är avundsjuk.

Vill också ha ett normalstort huvud.

Min frisör har många gånger tröstat mig med att det är värre med extremt stort huvud.

Det är inte roligt att meddela en kund att, tyvärr, vi har inte så stora peruker.

Också en tanke.

Nu ska jag orka ta tag i detta. Ringa min frisör. Börja om igen.

HÅRET BLIR TUNNARE OCH TUNNARE...

Jag älskar att sitta och känna med fingrarna i mitt hår.

Luggen är tjock och går att forma till tack vare min virvel.

Den ligger inte platt utan står lite busigt uppåt och går att lägga åt höger sida.

Nacken är mörk och tjock. Det går att grabba tag i det. Känslan är enorm.

MEN...

Jag har inte velat berätta något. Inte velat ta in detta. Inte vågat se sanningen. Skjutit undan tanken.

Jag har börjat tappa hår - igen.

Över höger öra, längst ner i nacken och även på de tunnaste ställen mitt uppe på huvudet.

Det är så jobbigt!

Känslan är nästan värre denna gång.

När håret föll förra, första gången, visste jag ju inte va det var.

Nu har jag ju, försiktigt, hoppats att få tillbaka det. Få en liten kort tuff frisyr.
Kort för att inte känna stressen om det rasar igen. Orkar inte med alla långa strån som lossnar...

Även fast jag vet hur denna hemska sjukdom fungerar. Att det inte finns någon regel. Så har jag hoppats.

Hoppet är ju bekant det sista som överger oss.

Men nu är jag så nere. Ont/tryck över bröstet. Glädjen är borta. Allt känns tungt.

Tårarna rinner till och från. Mest hela tiden.

VARFÖR??????

Jag vet att jag har en snygg peruk som kommer sitta ännu bättre om jag inte har något hår.

Min fina peruk FreedomWig från Freedom Hair

Men jag vill ju ha mitt eget hår!

Så mycket som det vuxit denna gång, ska det hålla på så här?
Två gånger har det kommit tillbaka tidigare, men då har det lossnat snabbt.

Håret på benen och under armarna sitter minsann fast.

Kan inte det lossna istället??

Jag känner mig så ledsen!!!

Dumma dumma Alopecia!!!