Jag kan inte sluta gråta.
Står i köket och min man kommer ut och säger "vad mycket småhår du har på tröjan".
Då tar jag tag i håret mitt på huvudet lite försiktigt. Ser hur mycket hår jag får mellan fingrarna.
Drar och drar. Lägger allt på arbetsbänken.
Det blir en hel hög.
Känns inte alls när stråna lossnar.
Tänk första gången när jag hade långt hår. Då syntes stråna mer när de lossnade.
---------------------------------
Här är vänster sida.
Min blonda sida.
Höger sida, den mörka, har mer hår.
Baktill börjar det lossna mer neråt nacken.
Vid nacken är det tjockt och mörkt forfarande.
Mitt uppe på huvudet har jag en liten tuppkam.
På var sida om den växer små små ljusa strån. Men de vill inte bli långa.
Lossnar och växer någon mm igen.
Varje morgon när jag tvättar ansiktet tvättar jag huvudet också.
Blöter in allt hår och torkar sen med en handduk över handfatet.
Då lossnar alla strån.
Jag gör så varje morgon nu, allt för att slippa se alla strån på mina kläder och på soffan.
Små korta ljusa lyser de upp, och gör så ont!
Gnugga med handduken, gärna lite hårt. För allt som är loss ska bort ändå.
Vill det växa så sitter det fast.
Det har jag lärt mig nu.
Första gången ville jag inte röra stråna.
Sitt kvar var min enda tanke.
Men de dog ju. Såg livlösa ut och blev som shinto.
Bättre att hjälpa till med handduken nu.
Jävla skitsjukdom!!!
Bara jag varit till min frisör med nya peruken ska jag raka av mig allt hår.
Vill använda min dyra fina peruk från FreedomWigs. Den som sitter med vakuum. Som jag känner mig säker i.
Och som alla säger att jag är så snygg i.
Nu är självkänslan i botten.
Jag vill knappt gå ut.
Stressad över håret till max!!!
Här är ett foto från en sommarkväll 2015, på klipporna med ost, kex och vin.
Håret bara satt där. Ingen tanke på att ens göra nåt åt det efter ett kvällsdopp...
Så enkelt allt var då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar