HÅRET BLIR TUNNARE OCH TUNNARE...

Jag älskar att sitta och känna med fingrarna i mitt hår.

Luggen är tjock och går att forma till tack vare min virvel.

Den ligger inte platt utan står lite busigt uppåt och går att lägga åt höger sida.

Nacken är mörk och tjock. Det går att grabba tag i det. Känslan är enorm.

MEN...

Jag har inte velat berätta något. Inte velat ta in detta. Inte vågat se sanningen. Skjutit undan tanken.

Jag har börjat tappa hår - igen.

Över höger öra, längst ner i nacken och även på de tunnaste ställen mitt uppe på huvudet.

Det är så jobbigt!

Känslan är nästan värre denna gång.

När håret föll förra, första gången, visste jag ju inte va det var.

Nu har jag ju, försiktigt, hoppats att få tillbaka det. Få en liten kort tuff frisyr.
Kort för att inte känna stressen om det rasar igen. Orkar inte med alla långa strån som lossnar...

Även fast jag vet hur denna hemska sjukdom fungerar. Att det inte finns någon regel. Så har jag hoppats.

Hoppet är ju bekant det sista som överger oss.

Men nu är jag så nere. Ont/tryck över bröstet. Glädjen är borta. Allt känns tungt.

Tårarna rinner till och från. Mest hela tiden.

VARFÖR??????

Jag vet att jag har en snygg peruk som kommer sitta ännu bättre om jag inte har något hår.

Min fina peruk FreedomWig från Freedom Hair

Men jag vill ju ha mitt eget hår!

Så mycket som det vuxit denna gång, ska det hålla på så här?
Två gånger har det kommit tillbaka tidigare, men då har det lossnat snabbt.

Håret på benen och under armarna sitter minsann fast.

Kan inte det lossna istället??

Jag känner mig så ledsen!!!

Dumma dumma Alopecia!!!