LIVET KAN SNABBT ÄNDRAS

Att leva med alopeci

Att leva med alopecia

Att tappa allt hår

Att förlora ögonbryn

Att förlora ögonfransar

Att inte längre vilja gå ut

Att inte längre vilja träna

Att inte längre vilja gå på restaurang

Att inte längre vilja gå på privata fester

Att gömma sig inomhus

Att vara rädd när det ringer på dörren

Att inte våga gå nära fönstren

Att ducka när någon går förbi

Att alltid ha persiennerna nedfällda

Att hata sin peruk

Att hata alopeci

Att hata alopecian

Att hata denna sjukdom

Att hata tunt hår

Att hata att tappa hår

Att hata att tappa håret

Att stänga in sig

Att gräva ner sig

Att bara gråta

Att dölja alla speglar med saronger och badlakan

Tänk så livet ändrades för snart 4 är sedan.

Från att ha varit en sprallig, glad och utåtriktad tjej.

Till att totalt gå i ide.

Känslan finns fortfarande kvar.

Och jag kan gråta över saknaden mitt långa ljusa lockiga hår.

Men jag har peruker att ta till, även fast jag inte trivs i de.

Nu är jag van att ha en kort tuff frisyr.

Men stressen över att det blåser eller regnar ute är stor.

De få strån jag har faller pladask vid minsta vindpust.

Vissa dagar är jag stark, då skiner solen och det är vindstilla.

Andra dagar känns det tungt. En stor klump sitter i bröstet.

Stressen letar sig fram.

Åh vad jag längtar, hoppas, önskar att mitt hår åtminstone ska bli tjockt så jag slipper denna stress!!

Hela sommaren har jag mått bra.

Solbränna och ledighet.

Men nu när hösten närmar sig.

Jag blir blekare.
Luften blir fuktigare.
Det blåser mer.

Har en vän och en moster som brottas med sin cancer.

Och här sitter jag och ojar mig.

Jag lever ju. Har ingen dödlig sjukdom.

Men, båda två har de tappat håret och fått det tillbaka.

Ryck upp dig nu!

Ta dig i kragen och gå ut på en promenad.

Jag vet ju att jag mår så mycket bättre, både under promenaden och efter.

Så, ja. Jag ska gå ut nu.

Bakom mina solglasögon kan jag gömma mig.

Och med lurar i öronen behöver jag inte prata med någon.

Mina små tips för att våga gå ut!