Snygg hemma i min turban
En liten tur till Willys för att fylla på matförrådet hemma planeras.
OK, på med lösögonfransarna och så min älsklingssjal, den lila.
När jag vill få till det riktigt bra med de lösa tamparna uppe på pannan ska det så klart krångla.
Vi kämpar oss igenom det värsta bilkaoset genom stan. Nackdelen med att Peder börjat jobba ;)
Tänker att jag ändrat mitt beteende. Förr tittade jag in i andra bilar. Kollade på människor som gick bredvid bilen eller över gatan.
Nu tittar jag oftast ner eller mot Peder. Gömmer mig liksom lite.
Att gå och handla då jag har någon med mig känns tryggt.
Och idag går det galant.
Så bra att jag bestämmer mig för att följa med in på Marieberg Galleria och in på Kjell & Company.
Får ett ryck och drar med mig Peder bort till Indiska för att se om de har en färggrann sjal i de rätta färgerna...
De har många som är så mjuka och goa, men ingen färg som faller mig i smaken.
Vi går mot utgången och Peder föreslår att vi ska gå in i den ena boutiquen efter den andra.
Men nej! För det första är det så starkt ljus inne i alla. Och så är tjejerna som jobbar där inne så stylade.
Jag smiter in i en liten butik som har allt från väskor, mössor, smycken i plast och så några sjalar.
Hittar faktiskt en vit med zebror i olika färger. Den är riktigt mjuk.
Men jag vill absolut inte prova. Bara registrera. 139 kr kostar den.
På vägen ut får jag se en gammal vän sitta och fika med sin mor.
Hon lyser upp då hon får se mig. Sen stelnar leendet och hon rusar upp och fram mot mig och ger mig en kram.
Vad har hänt???
Jag har tappet allt hår säger jag, på hela kroppen. Har fått alopecia universalis.
Hon känner till sjukdomarna vi har i familjen och tror så klart att jag fått cancer då hon ser mig i sjalen.
Flera gånger upprepar hon sig om hur orolig hon blev.
Det är inte så länge sen vi träffade Agneta och Peter på Clarion.
Men mitt hår har ju fallit av väldigt fort.
Efter det mötet blir jag lite knäckt!
Jag som kände mig så snygg då jag åkte hemifrån.
Har gått hemma mycket och börjat lite smått tycka om speglar.
Sett mig i sjalen så många gånger. Och jag tycker jag är finare i den än i peruken.
Men nu tänker jag om.
Med peruken på ser jag frisk ut.
Men sjalen på ser jag...cancersjuk ut.
Jag får ett bakslag och börjar gråta på vägen ut till bilen.
Men Peder berättar att han kollat in både expediter och andra vi mötte och INGEN tittade konstigt på mig. Utan ett Hej eller en blick. Det var allt.
Ändå. Ska jag våga mig ut i sjalen igen???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar