Idag hatar jag alla speglar i huset.
För imorse fick jag för mig att måla ögonen.
Börjar som vanligt med höger, gammal vana. Där går det rätt OK både uppe och nere.
På vänster öga är det rätt tomt upptill sen dagen före julafton. Det går inte att få det att se riktigt snyggt ut.
När jag så ska måla fransarna under vänster öga får jag panik!!!
En ynka frans finns kvar.
Jag får panik. Oron sliter tag i bröstet.
Nej!!!! Jag har ju inget hår någonstans snart!
Försöker med en svart kajalpenna under det vänstra ögat. Men nej, det ser alldeles för hårt ut.
Suddar bort det med en våt tops.
Tar lite rouge på kinderna och så lite färg på läpparna.
Har inget val. Detta får duga. Orkar inte se mig mer i spegeln.
Jag känner mig ofta "vanlig" när jag går omkring hemma.
Sitter i soffan och pratar. Pratar i telefon.
Tills jag får se mig i spegeln. Då börjar tårarna rinna.
Detta är inte rättvist!
Häromkvällen satt vi framför TV:n och jag provade att göra 2 flätor av peruken.
Frågade om de ser ut som de andra flätorna jag har. Det tycker min sambo.
Då går jag fram till spegeln och tittar. Får se mitt ansikte. Backar snabbt och börjar gråta.
Det här är INTE jag!
På tisdag ska jag till min frisör igen.
Hon ska sy in peruken mer - igen.
Den är förstor bakom öronen. Jag kan ta tag med händerna och få tag i den då det står ut.
Men det syns inte under håret som tur är.
Jag var hos frisören dagen före nyårsafton och då sydde hon in den samt satte i lite längder vid luggen för att få det att se ut som jag har lång lugg och inte hellugg. Hon klippte lite på helluggen. För som den är så går den ner under mina ögonbryn och kliar något så hemskt!
Och då jag nu måste måla dit ögonbrynen försvinner de direkt när jag kliar mig i pannan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar